bokbloggare

Om civilisationen som vi känner den skulle gå under – det vore väl klart … dåligt? Eller?

David Jonstad är inte precis någon nykomling i miljödebatten och på ett sätt kan man kanske säga att han, precis som Mark Lynas, blivit desillusionerad. I Kollaps. Livet vid civilisationens slut konstaterar Jonstad att vi inte tycks kunna hantera de allt mer akuta ekonomiska och ekologiska kriserna omkring oss och att civilisationen i sin nuvarande form förmodligen kommer att gå under – men får det samtidigt att framstå lite som en intressant utmaning.

Men vad innebär det egentligen att civilisationen skulle gå under?

Kollapsen kommer förmodligen inte som på actionfilm med dunder och brak och spektakulära katastrofer. Jämfört med tidigare civilisationer som gått under verkar det troligare att resurserna tryter, medan vi snor in oss i en alltmer komplicerad struktur som till slut inte går att underhålla. Då blir det av vikt att vi klarar av att samarbeta och försörja oss mer småskaligt.

Jonstads bok är på många sätt en grundbok i vad som är fel med samhället, full av pedagogiskt bildspråk. För den som inte är fullständig novis på området blir det till en början mycket upprepningar, men samtidigt är det uppfriskande med en författare som försöker greppa så överväldigande frågor som varför civilisationer uppstår och dör ut, vad som faktiskt kan tänkas hända ”om det värsta händer”, hur vi kommer att reagera på det och hur vi kan gå vidare därifrån.

Förutom från historiska kollapser hämtar författaren lärdomar från katastrofer som New Orleans efter orkanen Katrina 2005. Här finns en bild av samhället som havererar, av våld och plundringar och dålig krisberedskap, såväl inom staden som från den federala regeringen. Jonstad ger en delvis annan vinkel, där bildligt och bokstavligt strandsatta människor hjälptes åt att skaffa skydd, mediciner och föda – men pekar också på vilken skada själva föreställningen om allas krig mot alla gör, när medborgargarden ur medelklassen sköt först och frågade sen.

Det är bland annat därför vi bör förbereda oss, menar Jonstad, eftersom rädda och defensiva människor sällan visar sina bästa sidor. Kollaps är inte precis en praktisk överlevnadsguide, även om Jonstad refererar till sådana också (fast de verkar mest skriva av machoamerikaner, de där som tänker just skjuta först och fråga sen), men det är en sympatisk bok som på ett lite okonventionellt sätt väcker många intressanta frågor om både samhället och oss människor.

Kanske är det lite stört att jag tycker att han får det där med civilisationens undergång att låta liksom lite mysigt och spännande. Kanske är det ren bonderomantik (Jonstad är en intellektuell som bedriver småskaligt ekologiskt jordbruk i kollektiv någonstans, och jag vet inte hur det är med er, men sådant faller jag patetiskt nog för varje gång). Kanske är det helt enkelt tilltalande med någon som orkar ge sig på att tänka utanför de snäva ramarna.

Similar Posts:

• ”Det är inte längre naturen som styr jorden. Det är vi.”
• Vem är du utan din energiförbrukning?
• Fimpar vi? Nej, vi trappar upp.
• Lyssna på Mark Lynas!
• Vår jord, våra intressen

Flödet är livet. Det skulle kunna vara ett citat ur Dracula, men är det inte. Istället kommer bilden av kapitalismen som ett blodflöde som aldrig får stoppas upp, som alltid kräver mer, ur kulturgeografen David Harveys bok Kapitalets gåta och kapitalismens kriser. Jag vet knappt om det är han eller jag – eller Marx – som gör associationen till vampyrer. Det är nog definitivt jag och Marx i alla fall.

Vet inte varför jag hakar upp mig på bildspråket. Kanske för att någon i radioprogrammet Spanarna för ett tag sedan diskuterade varför sjukdomsmetaforerna blivit så vanliga i ekonomijournalistiken. Effekten är i alla fall intressant, bilden av finanskapitalismen som något naturligt, något vi dör ifall det stannar upp. Fullt så ”naturligt” är det kanske inte, men nog påverkar det våra liv i allra högsta grad.

Harvey är akademiker – man skulle kunna säga hardcore-akademiker. Det är nästan så att jag ibland tappar bort mig bland alla teoretiska begrepp. Så plötsligt glimmar det till, och man blir påmind om att det faktiskt är just människors liv det handlar om, ditt och mitt.

Uppfostran av barn i ett urbant bostadskvarter äger rum i en helt annan tidrumslig ram än den som definieras av transaktionerna på dagens finansmarknader. Människor gör klokt i att söka efter ett tryggt personligt rum – ett hem – där de hoppas kunna leva sina dagliga liv och reproducera sig inom en tidshorisont på kanske tjugo år. Men för att kunna gör det måste de bli legala bostadsägare genom att söka bostadslån på en marknad som är organiserad efter en helt annan tidrumslig logik. En del av dem bor i tältläger på grund av att denna logik spårade ur.

Det är ju en skarpsinnig analys, om än kanske inte det enklaste sättet att formulera det på.

Kapitalismen håller ett tempo som knappast är människovänligt, som ökar och ökar. Den griper ständigt efter nytt, mer. Den drar alltid vidare, hittar någonstans där det är billigare att tillverka, lönsammare att sälja. Koloniserar mer och mer av världen, kanske till och med av våra liv? Och just eftersom den alltid drar vidare, alltid måste mer, drar den ständigt med sig kriser, ojämlikhet, ”kreativ förstörelse”.

Enligt Harvey är evig tillväxt knappast möjlig och det är uppenbart att den alltmer oreglerade kapitalismen skapar mängder av lidande, slöseri och förstörelse. Men hur göra motstånd? Särskilt konkret blir nu Harvey inte, men han presenterar en teori om ”samevolution”, om olika mentala, materiella och organisatoriska sfärer där förändring skulle kunna starta. Det är inte en kraft som driver utvecklingen framåt, utan flera.

Det är lätt att bli frustrerad över att Harvey inte erbjuder mycket mer att ta fasta på än så, men hans är en teoretisk helhetsbild, en akademisk förståelse av kapitalismen. Det behövs också. Det når bara kanske inte hela vägen fram.

Similar Posts:

• Kapitalismen under lupp
• Kommunismen som miljöpolitik
• Senil kapitalism
• Nord och syd
• Djupdykning i framtiden

Vi lever i ett fängelse. Med den minst sagt starka bilden inleder forskaren och aktivisten Susan George sin bok Deras kris, våra lösningar. Retoriken är så kraftfull att jag skruvar på mig. Deras kris. De få riktigt rika och mäktiga, de George kallas Davosklassen, de som verkligen tjänar på sakernas tillstånd. Och så vi, alla de andra, den stora merparten av jordens befolkning, som får våra livschanser mer eller mindre begränsade av de där rikastes ambitioner.

Vi och de. Varningsklockorna ringer på ren automatik. Kan vi verkligen skylla jordens och mänsklighetens tillstånd på någon annan? Är det inte vår livsstil som är ohållbar, vi som borde köpa ekologiska tomater och miljöbilar för att rädda planeten … Eller, vänta nu. Har hon kanske en poäng i alla fall?

Vi lever i ett fängelse och fängelset består i att vi låter helt fel saker utgöra murar, utgöra gränserna vi kan leva inom. George tecknar det som cirklar inom cirklar: i det nuvarande samhällssystemet är det finansväsendet som ges störst tyngd, därefter ekonomin i allmänhet, så samhället, och så, innerst, jordens resurser. Utmaningen vi står inför är att kasta om cirklarnas ordningsföljd, så att vår yttersta gräns istället består av jordens resurser och finansväsendet blir det minst viktiga.

Ekonomi och handel ska vara verktyg för människor istället för tvärtom, skulle man kunna säga. Och för att kunna ändra på det så måste vi kanske just kunna uppfatta mänskligheten som ett stort ”vi” med gemensamma intressen av större social och ekonomisk rättvisa och av att förhindra att våra behov och drömmar förkrymps till faktorer i de allra mäktigastes lönsamhetskalkyler.

Susan George hör till de där imponerande personligheterna som står stadigt med ena benet i forskning och det andra i aktivism. Hon skriver personligt, indignerat och med värme och hon lyckas kombinera de stora dragen med mängder av konkreta exempel. Det gäller inte minst hur människor faktiskt lyckas gå samman och förändra, något George själv förstås också är ett exempel på. Det kan handla om resurser som vatten och föda, skuldsättningen av fattiga länder, möjligheten att beskatta finansiella transaktioner (inte alls så svårt som det påstås, menar George), eurokrisen, konflikter eller klimatflyktingar.

Hon understryker visserligen att det inte finns en lösning, inte något färdigt koncept, men det finns en mängd konkreta förslag, lösningar på vägen, delrevolutioner. Det som behövs, menar hon, är inte en enda stor omkastning av systemet, utan just många små revolutioner. Till det innehåller Deras kris, våra lösningar gott om inspiration. Själv hedersordförande i franska Attac får George organisationens slagord att kännas nåbart – kanske är faktiskt en annan värld möjlig.

Similar Posts:

• ”Att göra det omöjliga möjligt”
• Uppror mot industrisamhället
• ”Det är inte längre naturen som styr jorden. Det är vi.”
• Innan domedagen kommer
• Och BTW, vad är egentligen ett gott samhälle?

Jag hade liksom utgått ifrån att jag skulle gilla Mark Lynas. Det gör jag inte.

Lynas var med och satte klimatfrågorna på dagordningen för en bred allmänhet med böcker som Oväder och Sex grader. Nu tycks han emellertid mer än lovligt desillusionerad. I Guds utvalda art. Hur planeten kan överleva utan oss har han ledsnat på sakerna tillstånd – inte minst på själva debatten.

Själv en framträdande internationell miljödebattör, bland annat med uppdrag som miljörådgivare åt Maldivernas regering (det lilla öriket som om klimatförändringarna fortsätter riskerar att bli ett av de första att slukas av höjda havsnivåer) riktar Lynas här udden mot framför allt miljörörelsen i sig. Det är inte minst deras hysteriska och känslobetonade motstånds fel att vi inte lyckats lösa miljöproblemen.

Istället efterlyser han pragmatism, förmågan att välja det minst onda av två onda alternativ – eller möjligen att inse att de inte är onda alls. Lynas underkänner alla möjliga Gröna vågen-tendenser, strävan efter småskalighet, motståndet mot genmanipulerade grödor, mot kärnkraft och mot alla försök att leka Gud. Vi är Gud. Det är bara att erkänna och börja ta ansvar.

Det minst pragmatiska hos Lynas är egentligen att han är helt ovillig att kompromissa vårt sätt att leva. Vi ska inte alls behöva flyga mindre, köra mindre bil eller äta mindre kött. Alla ska bara kunna få det materiellt bättre. Här är det matsäcken som ska rättas efter munnen och inte tvärtom. Då behöver vi ny teknik, men också satsningar på att bevara naturområden och biologisk mångfald samtidigt som vi reducerar utsläpp och miljöförstöring.

Säkert är det en realpolitisk vision som tilltalar många. Business as usual, nästan. Lynas skriver slagfärdigt, påläst och insatt och behärskar inte minst förmågan att ”tala till ekonomer på ekonomers vis”. En viktig nyckel, menar han, är att sätta ett pris på naturtillgångar och ekosystemtjänster och se till att avsätta pengarna. Frågan är vad som återstår när varje ekorre (värd 2,87 dollar styck, tydligen) försetts med prislapp? Om man inte förlorat något när ekonomismen genomsyrar allt?

Jag tror visserligen att Lynas har en viktig poäng i att lösningar på miljöproblemen måste diskuteras mer förutsättningslöst än vad som ofta görs. Men även om Guds utvalda art är väl strukturerad (utifrån de nio planetariska gränser som miljöforskare konstaterat) och kunnigt skriven, kan jag inte riktigt köpa de slutsatser han drar eller hans sätt att argumentera. Boken ger nämligen långt ifrån alltid intryck av den förutsättningslöshet Lynas själv förordar. Exempelvis diskuterar han ingående hur många fåglar av olika arter som fått stryka med vid olika vindkraftsparker – det kan uppenbarligen vara ett stort problem om anläggningarna placeras fel – men ignorerar nästan fullständigt riskerna med favoritlösningen kärnkraft.

Jag får helt enkelt ont i magen på samma sätt som jag brukade få när jag försökte mig på dataspelet SimCity, där man ska få bygga en stad efter eget huvud, men den enda energilösning som fungerade snabbt visade sig vara kärnkraft och höjde man skatten över fem procent så flyttade alla invånarna. Jag köper liksom inte grundpremisserna.

Och när Lynas anklagar miljöaktivister för att ta hållbarhetsproblematiken till ursäkt för att kräva ett systemskifte så kan jag inte låta bli att tänka, i mitt så kallade stilla sinne, att bättre ursäkt får man väl ändå leta efter?

Similar Posts:

• Gilla läget?
• Lyssna på Mark Lynas!
• Domedagsprofetia med hopplöshetssyndrom
• Fimpar vi? Nej, vi trappar upp.
• Stort, dyrt och fräsigt

Egentligen fattar jag inte varför inte fler historiker är politiskt aktiva. Eller, det är väl den akademiska beröringsskräcken, det, rädslan att verka ovetenskaplig, att få sina resultat underkända som ”politiserade”. Hur som helst borde var och en som följt debatten om ”genusvansinnet” veta att det blir man inte beskylld av på grund av ovetenskaplighet, utan det blir man när ens forskningsresultat går stick i stäv med andras åsikter om hur det ”egentligen är”.

I alla fall borde historiker vara benägna att engagera sig politiskt eftersom den som kan sin historia ju knappast kan blunda för att människor faktiskt kan och har förändrat världen radikalt. Inte villkorslöst och sällan ensamma, men inte desto mindre radikalt.

Tony Judt är en sådan historiker och Illa far landet är hans appell, hans politiska testamente dikterat från dödsbädden, faktiskt, och försök att väcka framför allt världens socialdemokrater ut trött historielöshet.

För hur kommer det sig att ojämlikheten griper omkring sig, de sociala och ekonomiska klyftorna bara ökat de senaste decennierna, finanskapitalismen löper amok och slukar våra besparingar på både det ena och det andra sättet (både genom räddningspaket till vansinnesspekulerande banker och genom att det varit bland annat våra pensionspengar de spekulerat med från början) – och socialdemokratin står så handfallen inför att formulera alternativ?

Vad Judt pläderar för är i mångt och mycket en tillbakagång. Faktiskt skriver han om socialdemokratin – och boken vänder sig i första hand till liberala amerikaner, så ”socialism” är ett sedan länge förlorat ord – som en på många sätt konservativ ideologi. Om ett återinförande av moraliska värden, till och med längtan efter stora ledare och ideologer, som de som en gång skapade välfärdssamhällena.

Samtidigt uppmanar visserligen Judt till handling – lite oklart vad – men vill framför allt vidga den politiska debatten. Vi måste prata om historien, vi måste prata om rättvisa, om vad vi vill med samhället, om vad staten ska vara, och så vidare. Där har han förstås en stor poäng med bäring inte minst i den svenska samtidspolitiken.

Inte många ”lekmän” är pigga på att utmana finansministrarna eller deras experter och rådgivare […] Om de gjorde det skulle de få veta, på ungefär samma sätt som en präst på medeltiden kunde ha meddelat sin församling, att detta är frågor som de inte behöver befatta sig med. Liturgin måste mässas fram på ett dunkelt språk som är begripligt endast för de invigda. För alla andra räcker det med att tro.

Men tron har inte varit tillräcklig. Den ekonomiska politikens kejsare i Storbritannien och USA, för att inte tala om alla deras medhjälpare och beundrare från Tallin till Tbilisi, är nakna. Men eftersom de flesta observatörer länge delat deras klädsmak är de inte i läge för att komma med invändningar. Vi måste på nytt lära oss hur det går till att kritisera de som styr över oss.

Precis som alla andra som sticker ut åtminstone småtårna ur de snäva ekonomiska kvartalskalkylerna har Judt fått kritik för att ta för lite ekonomiska hänsyn, men där håller jag inte alls med. Det han pratar om är ett bredare, mer långsiktigt ekonomiskt ansvar. Om att inte låta vare sig gemensamma materiella resurser eller mänskliga sådana gå till spillo bara för att de kanske inte är ekonomiskt lönsamma i detalj och på studs. Det är ju därför vi behöver gemensamma satsningar. I ett offentligt ägt järnvägsnät kan mer trafikerade linjer finansiera de mindre trafikerade och i ett offentligt utbildningssystem kan mer lönsamma utbildningar finansiera mindre lönsamma men kanske ändå samhällsrelevanta sådana.

Rent krasst kanske de ”lyckade” ungarna slipper bli rånade av de mindre ”lyckade” också. Judt ansluter sig till linjen, tydligt uppdragen i exempelvis Wilkinsons och Picketts Jämlikhetsanden, att mer jämlika samhällen också är både tryggare, mer hållbara och mer framgångsrika samhällen. För alla. Att dagens ekonomiska kris, precis som på 1930-talet, får desperata väljare att börja snegla efter populistiska, nationalistiska och rasistiska enkla lösningar är knappast någon slump. Och det är bland annat därför Judt vill stryka under inte bara socialismen utan också demokratin i socialdemokratin. Ingen av dem är självklar eller garanterad.

Illa far landet borde läsas av och inspirera inte bara trötta socialdemokrater utan alla som är intresserade av politik (och alla borde ju vara intresserade av politik). Den ställer viktiga, grundläggande frågor.

Den är däremot knappast någon praktisk handbok i politisk förändring. Det mest konkreta jag får ut av den är att Judt verkligen gillar tåg. Men det är väl i och för sig inget dumt exempel på en omkring 150-årig gemensam nytta, hållbarhet och långsiktighet som visat sig bara alltför lätt att privatisera och lönsamhetskalkylera sönder …

Similar Posts:

• Och BTW, vad är egentligen ett gott samhälle?
• Starka argument för ett mer jämlikt samhälle
• Mest om pengar. Eller möjligtvis kärlek
• Kriser som kan leda framåt?
• Gör mindre, njut mer – och rädda världen

Just nu läser jag den här boken: Paradisoffer av Kristina OhlssonÅåååååååhherregudvadbradenär! Jag står nästan inte ut! Den är så otroligt spännande så att jag sitter här med andan i halsen och hjärtat i halsgropen. Ibland får jag ta små pauser ifrån ...

Idag har jag bestämt mig för att haka på Lyrans tematrio. Jag kör ju bokbloggsjerka varje helg, men varför inte testa ytterligare en bokutmaning? Denna veckas teamatrio på Lyrans Noblesser:

Berätta om tre norska/svenska favoriter. Välj om du vill berätta om en speciell bok eller en författare.

Jag är svensk, alltså ska jag skriva om tre norska författare enligt instruktionerna och det är 17:e maj idag så det passar riktigt bra.

1. Anne Holt. Jag har skrivit om henne förut och vill slå ytterligare ett slag för henne. Böckerna om Hanne Wilhelmsen och Ingrid Johanne Wik är riktigt bra och det märks att Holt har koll på vad hon skriver. Min favorit har jag recenserat här, Presidentens val. Dessutom bör ni följa henne på Twitter.

2. Sigrid Undset. För den som har missat det kan jag berätta att jag tänker läsa alla nobelpristagare innan jag dör och just nu håller jag på att beta av tio om året. Undset läste jag när jag påbörjade projektet för några år sedan, mest för att hennes verk Kristin Lavransdotter passade bra in här. Det är ett gediget kvinnohistorisk verk, men mer kul att ha läst än att läsa.

3. Lars Saabye Christensen. Jag läste norska som en kvällskurs på universiteten 1997. På delkursen om norks litteratur stor Beatles, en bok om fyra norska killars uppväxt i Oslo. Jag tror att de var födda 1950, för jag vet att jag lånade den till min mamma som är född då och hon älskade också boken. Den slutar i vilket fall med EU-omröstningen i början på 70-talet. Jag älskade boken och jag köpte till och med fortsättningen Bly, när jag var i Norge några år efteråt. Den har jag aldrig läst och Halvbrodern står också oläst i bokhyllan. Det känns om att det är dags att läsa dem!

Halleluja vilken läsupplevelse! Det här var det bästa jag har läst på länge!! Hans Koppel, pseudonym för Petter Lidbeck, har verkligen lyckats skriva engastkramande thriller. Mike bor med sin fru Ylva oh deras dotter Sanna i en förort till Helsingborg. ...

Helgen som gick åkte sambon och jag söderut för att bevittna när Calliope gifte sig med sitt livs kärlek. Redan när vi anlände till Örtofta slott (förvisso från fel håll, irrandes till fots från stationen, släpandes på våra rullresväskor) såg jag att det här bara kunde bli helt perfekt. Slottet var inte särskilt stort men utstrålade exakt samma känsla av svunna tider, väggar som minns och talar, och att där ägt rum både ont och gott. Ett slott som både var lite hotfullt och välkomnande på samma gång, om ni förstår vad jag menar. Precis som den litteratur som Calliope verkar läsa med störst behållning. Det kändes helt enkelt som att kliva in i Calliopes litterära favoritvärld.

Som några av de långväga gästerna skulle vi övernatta på slottet och vi visades till ett rum med en hiskeligt grön kakelugn och en gudomligt mjuk dubbelsäng. Utsikten var över slottsträdgården. Att vi delade badrum och toalett med rummet intill kändes först lite konstigt men det var ju faktiskt inte ett hotell vi var på utan ett slott, så jag valde att se det som tjusningen med det hela.

Ceremonin var fin och kärleken till litteraturen var ett genomgående tema. Det var personligt valda dikter under ceremonin, vackra bordsdekorationer i form av hjärtan utstansade ur boksidor och noter och så bröllopsvalsen. Men allt det här skriver Calliope så bra om här och vackra bilder finns det dessutom så kolla in där om du inte redan gjort det.

Under middagen höll jag tal. Idén till talet kläcktes under en kakfrossa med Bokbiten och Johanna L från Bokhora. Formen skulle vara så många boktitlar som möjligt. Och där började samlandet. Vi lusläste ryggar i bokhyllor och skrev långa långa listor. Resultatet blev förvånansvärt bra och min lättnad och glädje när det första skrattet kom redan vid boktitel nummer två. Jag var lite nervös innan att det inte skulle vara så många som förstod konceptet men det om något hade jag verkligen inte behövt oroa mig för. Gästerna på just det här bröllopet var ett synnerligen litterärt släkte vilket jag borde ha anat.

Talet kan ni läsa hos Calliope det med. 31 titlar hittar jag. Någon som hittar fler?

Tack Calliope för att vi fick vara med på er stora dag! Och stor lycka framöver!

Bokbabbel skriver om barnböcker hon minns. De här minns jag: - Godnatt Mister Tom och En liten kärlekssång av Michelle Magorian. Den förstnämnda har jag läst oräkneliga gånger och tar fortfarande fram och läser i ibland  - sällan hela boken, men de delar jag tycker bäst om. - Lilla huset på prärien av Laura Ingalls Wilder. Jag lånade hela serien på biblioteket många, många gånger (ja, jag är en omläsare av rang) och har på gamla dar lyckats köpa hela serien som nu har en stolt plats i bokhyllan. - Tjavva och Tjavva på Långvind av Elisabeth Hjortvid fick jag av min morfars fru, hon såg tidigt att jag var väldigt intresserad av historia (när jag var liten ville jag först bli paleontolog och sedan arkeolog, men blev istället historiker...) men jag har tyvärr inte kvar dem. - Kulla-Gulla av Martha Sandwall-Bergström läste jag först hemma hos mormor som hade kvar några av mammas gamla exemplar. Resten av serien lånade jag på biblioteket och plöjde ett antal gånger. =) - Alla Eva Ibbotsons böcker, särskilt Häxtävlingen, Spökena från Carra och Den stora spökräddningen. När jag gick i lågstadiet så hade vi i uppgift på svenskan att läsa högt för en förälder (som lästräning) och jag läste Eva Ibbotson för mamma. Jag tror att hon gillade böckerna lika mycket som jag. - Häxkonster för praktiskt bruk! av Malcolm Bird. En bok jag först lånade på biblioteket i Ulricehamn, troligen som 6- eller 7-åring, och älskade mycket, men sedan aldrig hittade igen. För ett antal år sedan besökte jag Simrishamn med min dåvarande pojkvän och vi hittade boken (på rea!) på en bokhandel där. Min pojkvän köpte den åt mig som en överraskning. =) - Korpflickan av Torill T. Hauger. Läste jag bara historiska böcker som barn? Kan så vara. - Tordyveln flyger i skymningen av Maria Gripe. Jag läste aldrig Skuggserien, så de enda böcker av Maria Gripe jag har en relation till är Tordyveln... och Agnes Cecilia. Tordyveln... gick även som radioteater en sommar minns jag. - Ett gäng dammiga klassiker klämde jag förstås också! Robinson Crusoe, En världsomsegling under havet och Skattkammarön var favoriterna. - Wahlströms ungdomsböcker var nog det jag läste allra mest. Tre deckare, Kitty, Bröderna Hardy, Fem-gänget och en del svenska som Dante, Bonnie och Tvillingdetektiverna. De böckerna lämnade jag i några banankartonger i vårt gamla hus när vi flyttade till lägenhet, så de är nog uppätna av möss vid det här laget. - Jag saknar dig, jag saknar dig av Peter Pohl, och även Alltid den där Anette! och Kan ingen hjälpa Anette? av samma författare var stora favoriter i mellanstadiet. Speciellt Jag saknar dig, jag saknar dig var ju en stor gråtfest. =) Kul att den fått ett uppsving iom. filmen! - Boken om Pip-Larssons av Edith Unnerstads läste jag varenda gång jag var hos farmor och farfar. - Bröderna Lejonhjärta. Men Astrid Lindgren behöver ju knappast nämnas i sammanhanget. =) Vilket (svenskt) barn har INTE växt upp med Astrid Lindgren? - Sissi, den unga kejsarinnan/Sissi - den oövervinnerliga (tror att det kan ha varit en samlingsvolym?) av Odette Ferry handlar om den unga kejsarinnan Elisabet av Österrike-Ungern, och jag är inte helt säker på att jag fått till titlarna rätt, men jag läste den många gånger hemma hos mormor (ännu en av mammas gamla böcker, förmodar jag) och även om jag inte minns titeln så minns jag boken väl... - Häxorna av Roald Dahl. Ja, Kalle och chokladfabriken och Matilda också, förstås, men det är nog Häxorna jag läst flest gånger. - Ulrike och kriget och Ulrike och freden av Vibeke Olsson. Lustigt nog har jag aldrig läst några av hennes vuxenböcker. - Sagan om Belgarion och Sagan om Mallorea av David Eddings ledde in mig på fantasy när jag var 12-13 år. Jag läser dem fortfarande då och då av rent nostalgiska skäl. =) Tja, jag skulle kunna fortsätta i all evighet, precis som de flesta andra bokslukare. Vilka barn- och ungdomsböcker minns ni?

I skrivande stund skiner solen så jag tar tillfället i akt och skruvar ihop min nya grill. Ni minns väl att mina älskade kompisar gav mig en sån i inflyttningspresent? En sån här fin en:(www.ica.se/maxi)Eller ja, jag skruvar inte just nu. Jag bloggar ju. ...

Igår meddelade Hannah på sin blogg att hon slutar kalla sig feminist. Jag beklagar hennes beslut och nu ska jag förklara varför.

Att vara feminist är för mig att veta vad det innebär, ställa upp på det och vara beredd att göra något åt det. Det är som en kvalitetsmärkning på att man jobbar mot könsroller och för att kvinnor och män ska få lika möjligheter i livet. Jag är liberal och många hävdar att liberal räcker och att feminism liksom ingår i det liberala paketet. Det kan jag köpa, men i de flesta fall där liberaler inte kallar sig för feminister är för att de helt enkelt inte ÄR det. En uttalat ickefeminist brukar ofta tala om skillnader mellan könen som man måste ta hänsyn till och att alla människors fria val (som alltid anses vara just fritt) ska vara överordnat allt. Det sista låter fint, men det feminister gör är att problematisera och inse att alla val inte är helt fria. De som kallar sig feminister ställer upp på att det finns strukturer som missgynnar alla, men främst kvinnor, och de som inte gör det brukar alltid ha något att invända mot den analysen. Jag hoppas att Hannah fortfarande kommer att ställa upp på feminismens grundbultar, trots att hon avsagt sig etiketten.

2006 funderade jag på att sluta kalla mig socialliberal. Kort efter att jag skrev detta inlägg, tog jag bort social och kallade mig endast liberal. Såhär i efterhand kan jag konstatera att den främsta orsaken inte var den etikettstrid jag hänvisade till, utan att jag helt enkelt slutade VARA socialliberal. Nu säger jag inte att det är samma sak för Hannah, men jag tror att när vi inte längre känner oss bekväma med en etikett, så ligger det också en åsiktsförskjutning inbyggd. Jag hoppas att jag har fel i det här fallet!

När det gäller etiketter så är de till för att hjälpa, inte stjälpa folk. Jag tror att folk, genom att avsäga sig etiketter bara för att man vill slippa begreppsförvirring, mer rör till det än blir befriad. Jag befriade mig från socialliberal för att jag var mer liberal i så många frågor att det helt enkelt blev löjligt att behålla en etikett som innebar något annat. Men om jag skulle sluta kalla mig liberal, samtidigt som jag inte bytte åsikter, skulle många bli förvirrade. Folk skulle inte förstå varför jag vill befria mig från ordet utan skulle snarare tycka att det var bisarrt att inte kalla sig för något jag är. Jag tycker att det är samma sak med feminism. Jag har faktiskt ingen förståelse för att man vill befria sig från ordet samtidigt om man inte gjort en åsiktsresa. Alla som jag följt som varit feminister och avsagt sig etiketten är idag antifeminister. Inte i ord, men i handling. Det är en sorglig utveckling och jag kan bara hoppas att Hannah inte gör samma resa.

Jag tycker att Hannah är en klok person som har gjort många viktiga inlägg i genusdebatten och jag kommer att fortsätta följa hennes blogg och Twitter. Vad hon kallar sig för är naturligtvis inte det viktigaste trots allt.

Karl Schlögels essäsamling har jag skrivit lite om redan. De två andra böckerna i min "vill läsa genast-hög" är Joseph Roths "Spindelnätet" (Ruin förlag) och jag blev så oerhört glad att se ännu en svensk översättning av Roth- inte kan man missa en sådan godbit. "Spindelnätet" tilldrar sig i Berlin under 1920-talet och det är en bok som skildrar Weimarrepublikens första år (de var inte stabila som bekant). Theodor Lohse, romanens huvudperson tar värvning i en hemlig nationalistisk organisation och så sätter hjulen igång att rulla för honom.... Jag anar en spännande intrig och en mycket insiktsfull skildring av en skrämmande tid i Tysklands historia. För några dagar sedan läste jag Camilla Gibbs mycket läsvärda roman " The Beauty of Humanity Movement" - i efterordet tipsades man om en vietnamesisk författarinna, Duong Thu Huong, och eftersom hennes böcker inte översatts till svenska tvingas jag läsa på engelska. "Paradise for the Blind"  är förbjuden läsning i Vietnam  för boken är regimkritisk. På romanens baksida kan man läsa följande: "tells the story of three women fighting to maintain their dignity under a government that discards old values and tears families apart." Duong Thu Huong är en av Vietnams mest populära författare. Hon är född 1947 och under vietnamkriget slogs hon på Nord-Vietnams sida och hon stred vid fronten. År 1979 anmälde hon sig igen till front-tjänst , nu som reporter (1979 attackerades Vietnam av Kina). Duong Thu Huong är en medborgarrättsförkämpe och hennes frispråkighet ses inte med blida ögon av regimen i hemlandet. Hon uteslöts ur kommunistpartiet 1989 och år 1991 fängslades hon utan rättegång för sina åsikters skull. I sju månader satt hon inspärrad. "Paradise of the Blind" är hennes fjärde roman och precis som de tre tidigare är den förbjuden läsning i Vietnam.

Eftersom jag inte kommer att hinna med Karl Schlögels tegelsten om Moskva under år 1937 (Terror och dröm- Mosvka år 1937) bestämde jag mig för att skaffa hans "Promenade in Jalta" i stället -och vid ett senare tillfälle får jag investera i Moskvaboken (för mitt exemplar var en lånebok). "Promenade in Jalta" handlar inte bara om badorten på Krim utan det är en essäsamling med bilder och intryck från många platser i Öst-Europa-  till exempel Breslau, Czernowitz, Lemberg och Köningsberg. Tyvärr finns inte dessa essayer i svensk översättning (ännu) och det tycker jag är väldigt synd. Tsarernas tillflykt- Livadia , Jalta. Tsar Alexander II lät bygga det vackra residenset och Jalta var de välbärgades tummelplats under många år.  År 1945 i februari samlades de tre statsmännen Churchill, Roosevelt och Stalin i palatser för att konferera om Europas framtid efter kriget. Karl Schlögel är en intressant författare som har skrivit många böcker med historiskt perspektiv.  Jag hoppas verkligen att vi kommer att kunna läsa mera av Schlögel här i Sverige. Flera översättningar, tack!

Just nu visas den brittiska miniserien Birdsong i svt, en episk kärlekshistoria som utspelas under första världskriget, efter Sebastian Faulks roman. Det första, långfilmslånga avsnittet finns tillgängligt till söndag 20 maj, kl 21 samma söndag visas den andra och sista delen. Första delen: skitigt krig, långa blickar, en gammal kortlek samt en skön fransyska med vackra vrister (hej Strindberg!), när den söte brittiske officeren Stephen slåss i franska skyttegravar medan han drömmer om vackra och gifta Isabelle. Jag har inte läst något av Sebastian Faulks, är väl inte särskilt lockad att göra det nu heller ... Däremot har jag sett filmatiseringen av hans roman Charlotte Gray, en romantisk thriller som utspelas under andra världskriget, med Cate Blanchett i titelrollen.

Kurt Vonnegut var en av 1900-talets största författare. Och jag säger det fast det är svårt att hävda att han var en av 1900-talets bästa författare. Det fanns många andra som gjorde mer spännande saker med språk och form, som grävde djupare i det mänskliga psyket och samhället, som satte ihop bättre handlingar… men det fanns få som hade en sån tydlig röst som Vonnegut. Som ung man såg han något av det värsta mänskligheten gjort mot sig själv när han som krigsfånge överlevde brandbombningen av Dresden, och han tillbringade sedan nästan hela sin 40-åriga karriär med att i Kafkas fotspår utforska möjligheten att kanske alltihop är meningslöst, kanske hela tillvaron är ett enda absurt skämt, med naiva huvudpersoner som kastas ut i kaos utan egen förskyllan och aldrig kan vinna… och på något vis gjorde han det ändå med en sån humor, en sådan enveten värme och tro på vår förmåga att, om inte annat, inse det och sluta lura oss själva. Att läsa Vonnegut är att möta en värld där allt skiter sig fram till den punkt där vi slutar inbilla oss att vi är perfekta varelser, att världen är ordnad för vårt bästa och att allt ordnar sig om vi bara själviskt håller fast vid de regler vi själva satt upp.

Jag har läst Vonnegut sedan jag var… 13? Nåt sånt. Och återvänt till honom regelbundet hela mitt liv. Så det känns lite grann i hjärtrötterna när jag får höra att han, fyra år efter sin död, återigen går upp på försäljningslistorna med en nyupptäckt kortroman. Men Basic Training skrevs någon gång på 40-talet, ett helt decennium innan han slog igenom och fann den där rösten i böcker som Sirens of Titan och Cat’s Cradle, och hela 20 år innan mästerverket Slakthus 5, så kan den verkligen hålla måttet?

Svaret är nog ett rungande “njae”. Visst finns här tydliga frön till den författare han skulle bli. Vår hjälte är en ung bortskämd student som efter sina föräldrars plötsliga död skickas till sina kusiners bondgård - ingen idylliskt lummig landsortsdröm, utan ett ställe där man förväntas arbeta hårt; de där drömmarna om att skickas till konservatorium och bli konsertpianist måste pausas för att kånka tunga höbalar. Hans tre kvinnliga kusiner försöker göra uppror var och en på sitt vis, men deras far är general och världskrigsveteran och styr hela sitt lilla kungadöme på samma sätt som han vann kriget mot tyskarna: med fast hand och orubbliga regler som inte får ifrågasättas. Och det är en så typiskt vonnegutsk handling att det svider när man inser att jo, det är det här som kommer att hända i den: i slutändan kommer någon att göra något hjältemodigt, någon kommer att lära sig en enkel sensmoral, och läsaren förväntas säga “Ååååh, det var fint.” Det här är en författare som fortfarande försöker låtsas att saker alltid ordnar sig i slutet, och det känns så fel, det känns förljuget, för enkelt. Genom hela berättelsen saknas den där rösten, det där lagret av gravallvarlig galghumor och ironi som ju var Vonnegut. Utan den återstår mest ett par ganska klichémässiga karaktärer, en överraskning i slutet som bygger på att läsaren glömt något som hände ett par sidor tidigare, och en prosa som vid det här laget fortfarande är rejält klumpig - kort sagt, en opublicerad författare bland många.

Både vår hjälte och Generalen skulle dyka upp i många andra Vonneguthistorier under andra namn, och han skulle göra mycket mer intressanta saker med dem. Basic Training är precis vad titeln säger: en övning, något som kanske var nödvändigt att skriva för att kunna lära sig hantverket, men som sedan förblev liggande i en skrivbordslåda i 65 år av goda skäl.

Similar Posts:

• En omedelbar förälskelse
• Mer humor än samhällskritik
• Läs Scepticism Inc. istället
• Jubileumspocketens år
• På utflykt i det mänskliga mörkret

Kort fakta

Född 1967 i London Debuterade med boken The New Feminism 1998 Startade välgörenhetsorganisationen Women for Refugee Women 2006

Natasha Walters feministiska gärning

Natasha Walter föddes i London 1967 och hennes far var anarkisten och humanisten Nicolas Walter. Hon pluggade på St Johns Collage i Cambridge och sitt första jobb som journalist fick hon på Vouge. Efter det har hon varit redaktör i The Independent och kolumnist i The Guardian.

1998 gjorde hon feministisk författardebut med boken The New Feminism. Den gick ut på att alla segrar var vunna och nu var det dags att gå vidare. Tolv år senare, 2010, har hon ändrat sig. Hon ger ut boken Living Dolls som handlar om den brittiska sexindustrin som omfattar mycket från herrtidningars skönhetstävlingar där glamourmodeller ska få en chans att slå igenom till strippklubbar och topless-restauranger. Så länge flickor uppfostras att bli levande dockor, har vi lång väg kvar till jämställdhet, är också en av bokens stora poänger.

Walter är mycket engagerad i flyktingfrågor och 2006 startade hon välgörenhetsorganisationen Women for Refugee Women. Föreningen verkar för kvinnor som söker asyl i Storbritannien.

Walter bor i London med man och två barn.

Natasha Walter och jag

Jag och min make var i London förra våren och då var ett av mina mål att jag skulle hitta bra feministiska böcker från Storbritannien att recensera i Magasinet Neo.  Jag hittade då bland andra Living Dolls. Förutom att den tar upp den negativa sidan av sexindustrin, så tar den också upp många biologistiska argument och ”forskning” som hon sågar. Om det skrev jag en artikel om på Newsmill förra året.

Bok av Natasha Walter som jag läst och recenserat

Living Dolls 2010

Purfärska