bokbloggare

För att slippa vara sysslolös efter pensionen startar Mr Ali en äktenskapsbyrå. Hit kommer människor som söker en lämplig make eller maka till sitt barn eller någon annan släkting. Och det är inte lätt i Mr Alis Indien. Det ska vara rätt kast, förmögenheten ska vara den rätta, längden, hudfärgen, bakgrunden, framtidsplanerna et cetera. Affärerna går fint men Mr Alis privatliv krånglar till sig. Samma öde möter hans assistent Aruna.

Farahad Zama säger att hans viktigaste influenser är Alexander McCall Smith och Jane Austen, och att hans bok är som ett ”äktenskap” mellan dessa. Och eftersom jag slukade de första fem böckerna om Mma Ramotswe med enorm hastighet (sen infann sig ett slags mättnad) och eftersom jag ständigt återkommer till Stolthet och fördom (en av de få böcker jag läst flera gånger) så tänkte jag att det här skulle bli en ny favoritbok. Men efter några kapitel kände jag mig rejält besviken. Äktenskapsbyråns affärer är helt mysterielösa, och historien påminner visserligen om Damernas detektivbyrå, men saknar den där lilla extra knorren som gjorde att jag gillade de böckerna. Och Austen, ja, Austen är ju Austen och en kopia är aldrig lika bra som originalet. Även om en del karaktärer hade passat i Janes värld så är stämningen inte riktigt den rätta. I början är det riktigt torrt och eländigt, men mot slutet blir det bättre, mer romantiskt och dramatiskt. Men en bit av tråkigheten sitter igenom hela romanen.

Vad som kanske är allvarligare är temat arrangerade äktenskap. Jag vet inte om jag tycker att det ska vara mysigt. Är jag fruktansvärt negativt inställd till andra kulturer om jag tycker att man ska gifta sig av kärlek? Visserligen kan man diskutera i all oändlighet om den ensamstående mamman med fem äktenskap bakom sig är lyckligare än hemmafrun som gift sig med en man som familjen ansett vara lämplig. Men jag tycker ändå det känns fel.

Även en hel hög andra indiska fenomen som får mina varningsklockor att börja ringa beskrivs relativt okritiskt. Kort sagt romantiseras det indiska samhället rejält. Och det gör att jag nästan kallsvettas lite under allt rosa fluff som författaren öser över mig med sina söta historier.

Å andra sidan kan jag ibland verkligen gilla stämningen och beskrivningen av hur saker och ting får ta tid. Av hur man hinner bry sig om vänner och hur samtal med brevbäraren får vara en självklar del av vardagen. Men som sagt, jag tror nog att även den delen av det mysiga är ganska grovt romantiserad, säkert är väldigt många fattiga indier rejält stressade av att aldrig kunna slappna av och alltid behöva oroa sig för om maten ska räcka, vad de däremot saknar är lyxen att kunna må dåligt av det.

Det här är en lagom trevlig bok. Fylld av spännande maträtter, lättsamma religionsdiskussioner, indisk visdom och småmysig, inte alltför passionerad kärlek. Så länge man kan koppla bort det kritiska tänkandet och bara fokusera på historien så är den ungefär som chaiteet i Åmål, lite för sött, lite för slätstruket och inte lika perfekt som det jag en gång för länge sen drack på Starbucks i Barcelona.

Similar Posts:

• Välkommen till klubben!
• Havsbad och antihjältar
• Trevligt sällskap, men inte så mycket mer
• Stolthet och fördom – the reunion
• Läsa om

Just nu läser jag Tiger av Mian Lodalen.

Vad läser du?

...orkar jag inte skriva så mycket mer. Nu ska jag se Supersugen på TV 6 och invänta fredagen. Fredagar gillar jag. Seth Rogen och Michael Cera = oslagbar komboxoxo

The strong willed. Free thinkers. Healers, recluses, artists. Women and children. History has not always treated with fairness people who lack power and position, or who have walked away from a life of conformity. If the prevailing social climate is steeped in superstition and intolerance, speaking one’s truth can be dangerous. Salem in the spring of 1692 was a deadly place to question authority

 The Heretic’s Daughter by Kathleen Kent is a fictionalized account of the witch trials held in colonial Massachusetts. The novel chronicles life in 17th-century New England, from frontier skirmishes with the native Wabanaki, to smallpox, and the religious fervor of the Puritans. The reader is introduced to this world through the eyes of Sarah Carrier, daughter of strict yet loving parents Martha and Thomas. This is a story about family. In fact, Kathleen Kent is a tenth-generation descendant of Martha Carrier. It’s the intense relationship between Sarah and Martha, however, which lends weight to the novel’s narrative. Cool and aloof is the manner in which Martha runs her household, yet no one is spared from her biting words and quick intellect. Martha Carrier is a force to be reckoned with and I fell in love with the character. My affinity toward this strong woman is in sharp contrast to the shame and anger Sarah feels about her mother’s outspoken nature. A child’s embarrassment of her mother is one thing. But when Martha stands up for her family refusing to be bullied by land-grabbing neighbors, the scorn of fellow villagers ignites a powder keg. The story takes a sickening turn as town folk make the only logical conclusion for Martha’s behavior. A woman of great passion and fearlessness is surely in league with the devil.

The book tells of a violent period in American history. The young nation was engaged in eradicating the indigenous population, English settlers were dying in droves from the bloody flux and the pox, and the ambitious said anything to gain stature in the emerging New England, no matter how ruthless. Kathleen Kent’s stunning prose captures the atmosphere of ignorance and hysteria that embodied the Salem witch trials. I was disgusted by the hate that clouded people’s judgment, especially the treatment of children as they were imprisoned for witchcraft. In spite of the persecution of the innocent, I was moved to tears by the love and courage that the Carrier’s gave to one another. There is one simple sentence in the novel that Sarah comes to know as her one, undeniable truth: “I am my mother’s daughter.” By reading the story of The Heretic’s Daughter, we all become Martha Carrier’s legacy.

The Wolves of Andover, Kathleen Kent’s new novel and prequel to The Heretic’s Daughter will be released on 8 November 2010.

Läs även andra bloggares åsikter om books, böcker, recension

Enligt O:s bokbyte har varit en riktig succé tycker jag! Hitills har jag skickat 2 böcker och tagit emot 3! Kanske dags för lite uppdaterade listor igen!? Hur har ni det med era listor?

En riktig toppenbok som låg etta endast en vecka på Bokustoppen i våras. Det här är det första jag läser av Linwood Barclay, men förmodligen inte det sista! Uppföljaren, Alltför Nära verkar även den vara en riktig bladvändare!För 25 år sedan försvann ...

Veckans tematrio-fråga lyder som följer:

Berätta om tre minnesvärd tegelstenar!

• Tja, om vi säger så här - The Passage av Justin Cronin kan nog komma att hamna på många av mina listor framöver. Vampyrvirus och postapokalyps; kan det bli bättre?
• The Terror av Dan Simmons var 2008 års bästa bok och definitivt på min topp 5 av favoritböcker. Iskyla och monster i 1840-talets Arktis.
• Perdido Street Station av China Miéville, boken som bröt mitt envisa motstånd mot att läsa på engelska och placerade Miéville bland mina absoluta favoritförfattare. Efter 867 sidor "Miévillska" var det plötsligt inte så jobbigt att läsa på engelska längre. =)

Tågfärjan Malmöhus
-





En liten nostalgilänk...

Gick ut på lunchen och hamnade i akut livsfara. Bokhandeln i köpcentret intill vårt jobb har gått i konkurs (ve och fasa, vad ska jag nu göra på lunchen!?) och inledde idag sin utförsäljning. Halva priset på allt. På allt!!

Alltså halva priset på fantastiska Astrid Lindgren-böcker, på Muminpekböckerna som jag dömt ut som för dyra, på Jesper Juul-boken jag suktat efter, på Totteböckerna, Bennyfilmen och alla, jag säger alla, pocket.

Kom ut därifrån vimmelkantig 1,5 timme senare och över 800 kronor fattigare. Men lycklig så klart. Den långa ringlande kön bubblade av bokbondande. Jag lyckades Wirsénfrälsa åtminstone två personer och fick flera att köpa fina Knacka på. Bara en sådan sak. Synd att det ska till en konkurs för det bara.

Bokmässan – Bok & Bibliotek – närmar sig med stormsteg, och jag är i full färd med att kolla igenom vilka programpunkter jag vill närvara vid, med hjälp av mässplaneraren.

Det är verkligen en uppsjö punkter, seminarier och monterprogram, som lockar, och många saker kommer krocka, men jag börjar med att plocka ut de punkter där jag har någon form av intresse, för att sedan skära ner programmet en eller ett par gånger till. Slutmålet är att hitta fram till en bra mix mellan innehåll och tid att ”gå på golvet.”

Jag tänkte försöka hinna få igång vår kommande barnboksblogg lagom till mässan också. Barnens torg var den mest välbesökta delen för mig förra året, och det vore trevligt att ha en plats att blogga även om det.

Dags att lägga manken till alltså. Ses vi på plats?

---

© Jimmy / mikropoesi.se, 2010. | Permalänk | Inga kommentarer | Etiketter:

Bästa starten på dagen: köpa nya skor. Shoppingterapi is da shit. xoxo

Det blir ett kapitel i taget ... Virginia Woolf's Londonvandringar ska man inte hasta med. Om kyrkor och katedraler skriver hon på cirka 10 sidor. "The writer's eye" har hon sannerligen- inget undgår hennes blick- och hon skriver med humor! S. Paul's , Westminster Abbey, St Mary-le-Bow och St Clement Danes är i fokus. Jag älskar hennes språk och hennes sätt att skildra - ja- Londons hjärta.
-
"Var kan man då gå i London för att få lugn och ro och förvissa sig om att de döda sover och vilar i frid? När allt kommer omkring är London en stad av gravar. Men inte desto mindre är London en stad som genomströmmas och översköljs av mänskligt liv."
-
"De enda fridfulla platserna i hela stan är kanske de gamla kyrkogårdar som har blivit till trädgårdar och lekplatser. Där behöver gravstenarna inte längre markera gravplatser utan står uppradade längs murarna med sina vita minnestavlor."
-Jag fortsätter min läsning av Virginia Woolf's London... en riktig juvel är boken... tack igen till Lennart på Den långsamma bloggen för tipset!

Inspirerad av Lyrans tegelstenstrio (som jag svarade på här) kom jag att tänka på de tegelstenar som står i min bokhylla men som jag ännu inte läst. Vilket är dumt, för om boken är bra så är det ju härligt att få försjunka i den, återvända till den trevliga bokvärlden om och om igen. Oftast är det dock det fysiska formatet som sätter käppar i hjulet för läsningen (de inbundna böckerna är omöjliga att läsa i sängen, pocketversionerna är knepiga att hålla uppe p.g.a. sin tjocklek). Tänkte passa på att "outa" några av mina olästa tegelstenar för att puffa på läsningen, kanske tar jag rentav med dem till det nya jobbet där jag verkar få en hel del lästid? Fysisk träning på samma gång! ;)

Igår fick jag i min hand ett urval av Ingeborg Bachmanns dikter "Böhmen ligger ved havet" i norsk utgåva. På svenska finns Bachmanns poesi bara att få antikvariskt numera (eller via biblioteket). Jag har hittat en enda bok med hennes dikter nämligen "Bröd och salt" från 1976 och då utgiven av Coeckelbergs förlag (tolkning Johannes Edfelt).
-
Ingeborg Bachmann var österrikiska men hon bodde under lång tid i Rom och det var också där hon dog under mycket tragiska omständigheter år 1973. Ganska nyligen kom hennes roman Malina från 1971 ut i svensk översättning. Jag har skrivit lite grann om den här.
(Nej... det var inte någon lättläst bok men värd all möda.)
-
"Böhmen ligger ved havet" har ett väldigt fint urval av dikter- spridda under åren. Speciellt glad blev jag över ungdomsdikterna (kanske för att de är lite mera "lättsmälta"?)
-
De första raderna i "Jeg" (en ungdomsdikt)
-
"Slaveri tåler jeg ikke
Jeg er alltid jeg
Vil noen böye meg
Brekker heller jeg."
-
Från titeldikten- Böhmen ligger ved havet -
-
" Er husen her grönne
går jeg ennå inni et hus
Er broerne her hele
går jeg på sikker grunn.
Er kjaerlighetskampen tapt for alltid
da taper jeg den gjerne her.
-
Er det ikke meg, er det en som er
like god som meg.
-
Grenser et ord opp til meg her,
så lar jeg det grense.
Ligger Böhmen ennå ved havet,
tror jeg igjen på hav.
Og tror jeg ennå på hav,
så håper jeg på land.
-Böhmen ligger ved havet av Ingeborg Bachmann. Utgiven på Bokvennen forlag, 1997.

L'échappée belle - Anna Gavalda, 2009

Gavaldas senaste kortroman är hennes mest humoristiska hittills, men det finns också en Mot Fyren:sk eftertänksamhet och en närmast tolstojsk familjesyn. Åh, dessa släktträffar med sotto voce-kritiserandet av andras livsstilar - je craque! Hittar ett exempel på en av mina stilistiska favoritfigurer, zeugma. Förtvivlad och förvirrad person väntar på en sorglig automatkaffe och hon dricker den "sans sucre et sans conviction".
Läste boken en solig dag på den lilla piren på Monsieur Hulots strand, glad över att min spontana Bank Holiday hugskottséchappée till St Marc-Sur-Mer gick att genomföra. "Book early, pay less"... mon cul... för mig blir det alltid "book late - pay a shitload", malheureusement. Det började med att jag skulle beställa böcker från fnac, men när fraktkostnaden till London uppgick till 80€ tänkte jag att jag lika gärna kunde åka och browsa på plats i Frankrike. Inte because I'm worth it, men because I can. När jag senare under lördagen satt på torget i Nantes med fyra fnackassar filmer & böcker ångrade jag knappast beslutet. Med nätbokbeställningar följer ju inte vin, god mat, biobesök, hotell med havs- och Hulotutsikt - där jag gärna stannat en vecka eller två! - eller ett executive room på Novotel Nantes med badkar, wellnesskit & välfylld minibar. Det var perfekt att få inspiration genom TV, musikkanaler och dagstidningar inför terminsstarten.

Efter en jättetrevlig kväll tillsammans med B och Fia fick vi tillslut se Lauren stå som vinnare i mitt absoluta favvoprogram So you think you can dance. Mycket oväntat faktiskt, även om jag hejade på henne så trodde jag att babyface-Kent skulle ta hem ...

I Den drunknade har vi två systrar, Marina och Stella, och så har vi Stellas man, författaren Gabriel. Stella och Gabriel bor i ett hus på landet i Skåne, Marina kommer dit på besök. Gabriel och Marina attraheras av varandra, de inleder en relation.

Själva grundförutsättningarna i romanen är på intet sätt unika, utan det är mest bara ännu en historia om ett triangeldrama och förbjuden passion. Skillnaden är att Bohman drar berättelsen ännu ett varv och skapar något nytt ur en tillsynes urvattnad och ofta berättad historia. Hon stannar inte vid det klassiska triangeldramat, utan låter omärkligt berättelsen glida över i en slags thrillerartad variant.

Karaktärerna i Bohmans bok har inget egenvärde i sig, utan de är alltigenom platta stereotyper, funktioner för att fylla den uppgift de har i texten. Stella och Marina är redan från början dömda att gå under. Gabriel är den upphöjda mannen styr över systrarna likt en allsmäktig gud. Nyckfull och krävande.

Men om karaktärerna är platta och livlösa är Bohmans miljöskildringar desto mer levande. Jag gillar hennes sätt att gestalta på, hur hon bygger upp ett nät av subtila antydningar och detaljerade beskrivningar. Historien i Den drunknade är i sig inte dynamisk utan det är den förtätade stämningen och ödesmättnaden som får mig som läsare att sitta som på nålar. Hennes sätt att skildra vad som händer med små, nästan omärkliga, gester gör att jag till en början inte uppfattar det dolda hot som finns i texten. Visserligen är den tryckande, dallrande och nära nog sjukliga värmen som redan från början råder i boken nog så illavarslande, men det är först efter ett bra tag som det går upp för mig vari hotet ligger.

Min väg till insikt löper parallellt med huvudkaraktären, Marinas. Visserligen har jag hela tiden mina aningar om hur saker ligger till, men Bohman har kontroll över läsakten och låter mig aldrig springa för långt fram i tanken. Allt sker på hennes premisser och direktiv. Denna kontroll samt närheten till Marina gör att det absurda som sker framstår som logiskt, att allt är ödesbestämt och följer en slags förutbestämd orsak-verkan-väg. Som att man måste förlita sig på att det som händer är det rätta eftersom det på något sätt är sagt att det måste ske.

Det drunknade är ingen otäck bok, även om det krypande obehaget hela tiden finns där. Eftersom känslan av att allt är förutbestämt hela tiden genomsyrar läsningen finns det inget utrymme för obehag, mer för acceptans, en slags deterministisk inställning om att det som måste ske sker. Att allt är som det måste vara.

Similar Posts:

• Ett människovärdigt sätt att läsa på
• Om att komma ut efter kärnfamiljens ras
• Arv och miljö
• Politisk thriller med inslag av Stureplan och fotbollshulliganism
• Skickligt skildrad Alzheimers sjukdom